tisdag 31 januari 2012

Loppisrunda och pyssel med garn

Hur mycket jag än önskar "min" loppis all välgång, så är det tveksamt om jag någonsin kommer att avslöja vad den heter och vart den finns. Jag tror inte att jag är ensam om det här med att man inte vill dela med sig av sitt absoluta favoritsmultronställe. En anledning till att det är min favoritloppis är ju dock för att de redan har riktigt hög omsättning på saker och ting, så det finns alltid nya föremål att botanisera bland. Dock är det inget ställe man råkar köpa lite Picassokeramik på, eller snubbla över en Bersåservis.
     Utan det mer mer smått och gott, lite plock som man fastnar för och som får följa med hem.
Under mitt senaste loppisbesök blev det just inte mycket köpt, men jag kunde inte motstå estetiken i dessa serietidningar - så det fick ett nytt hem;


Nu läser jag inte serietidningar, så egentligen var det ett så kallat spontanköp. Tänkte att de kunde vara fina att rama in eller klä in kartonger med eller något.

På tal om Berså däremot så har min fina vän Elin, stickat ett par fina vantar som skapar rejält habegär!


Mönstret kan man köpa här, om man är intresserad. Men nog var det ett par härliga vantar?!

måndag 30 januari 2012

Plast i stora lass

Det är något med italiensk design som gör att man oftast lätt känner igen den på långt håll. Det gör att man antingen älskar den eller hatar den, för den är sällan något som bara passerar. Själv skulle jag gärna ha en röd Joe Colombo-hurts (Boby), som egentligen är gjord för att underlätta till exempel på kontoret, medan jag då skulle vilja ställa den i badrummet.


Japp, visst finns den i MoMAs samling.

När jag var på Formexmässan så var det en monter som stack ut ordentligt. Riktigt som godis. Och visst var det italiensk design. Och visst var det plast.


Guzzini är egentligen Fratelli Guzzini, det vill säga Bröderna Guzzini. Företaget grundades 1912 och det var runt 1938, som de började experimentera med plexiglas. Bland de olika designer som har jobbat åt Guzzini kan jag nämna till exempel Shin och Tomoko Azumi, ett japanskt designerpar med studio bland annat i England. Men de har designat åt många företag och deras design finns representerad på flera museer. Själv snubblade jag över Azumis design när jag gjorde lite research åt ett avsnitt med Antikdeckarna. Närmare bestämt denna stol, var det som jag fastnade för.



Men naturligtvis ska jag även passa på att nämna att även Luigi Massoni finns representerad på MoMA med sin Guzzinidesign.

Och åter till Fratelli Guzzini, för nog finns det vissa saker som känns extra bekanta - även om du kanske inte varit medveten om att det varit just Guzzini.


Dessa salladsbestick dök till exempel upp redan på 1940-talet. Vad designen kallades då, vet jag tyvärr inte, men idag går de under namnet Vintage.
Och där i högerkanten på första bilden, visst är det picknickbollarna!


Fast kanske är vi mer vana att se dem så här;


Vi som hänger mer på auktion och loppisar än i butiker med ny design. (Till auktionen, som pågår i 14 dagar till.)
Men inte skulle jag tacka nej till den lite mer tillpiffade 2012-varianten, istället för den bleka 60-70-talsvarianten.

Och Guzzini i Sverige hittar du här.






lördag 28 januari 2012

Fotokonstens provokation

I slutet på förra året inledde Bukowskis ett samarbete med Fotogalleri Hippolyte. Just nu har Fotografiska, i Stockholm, en utställning med Anton Corbijn.


Fredagen den 13e januari i år var Corbijn med på Svt i programmet Skavlan. Direkt efter programmets slut försökte jag besöka Fotografiskas hemsida - den låg nere. Okej, visst, det kan ha berott på det oväder som härjade vid det tillfället, men det kan också vara en bekräftelse på att fotografi är ovanligt hett just nu.

Jag tänkte att jag skulle ge er en förhandstitt på vad som komma skall, på Auktionshuset Kolonn.


Det här är ju nu lite exklusivt för mina läsare + Kolonns besökare, för än så länge ligger inte dessa auktioner ute. Men det gäller fotografi. Just detta foto, som är en enorm tavla av enormt provocerande mått är ett verk av Elisabeth Ohlson Wallin.  Om namnet nu mot all förmodan inte säger er något så höjer jag insatsen genom att säga Ecce Homo. Elisabeth Ohlson Wallin är född 1961 och inledde sin karriär som fotograf/konstnär på 80-talet. Och vi kanske kan erkänna att vi alla som råkade slå upp en tidning, då, 1998, har läst om just Ecce Homo. För den utställningen provocerade tydligen folk till ramaskri. Något jag antar att även denna bild kan göra. Elisabeth Ohlson Wallin har fotat min mardröm i sin utställning In hate we trust, som fotot ovan kommer ifrån. En mardröm, som tyvärr ofta visar sig vara sann.
      Så där lite kuriosa, så kan jag berätta att Elisabeth finns på twitter. 

Men hur som helst ska det bli oerhört spännande att se vad detta foton och de andra fotografierna går för. Bland de andra verken, som kommer att läggas ut finns bland annat ett nakenporträtt på Marilyn Monroe.
      Jag skulle ju då gärna ha båda på min vägg, men nu sätter ju platsbristen stopp för det, då till exempel Wallins foto är bredare än vad jag är lång.






onsdag 25 januari 2012

Lite gamla minnen

När jag jobbade med Antikdeckarna snubblade Li över en liten samling med gubbar från Star Wars. Eller Stjärnornas Krig, som filmen heter i Sverige. Detta ledde till att vi gjorde en informationsfilm om just Star Wars-gubbar.


Det roliga var att det samtidigt visade sig att vi minsann hade "Star Wars-nördar" på redaktionen, så Linda fick skriva en artikel och i redigeringen brann kreativiteten som aldrig förr.
      Det här med Stjärnornas Krig är inte mitt område alls. Jag har sett första filmen, eller om den numer räknas som fjärde filmen, ett hundratal gånger, men det var innan jag insåg att jag inte gillar Sci-Fi överhuvudtaget (minus Arkiv X). Men nog kan jag bortse från detta faktum och bjussa på filmen ur Antikdeckarnas faktabank.


Faktabanken:%20Star%20wars

Det här med gubbarnas värde är bara gissningar från min sida och min gissning är att marknaden i USA är något större än här i Sverige. Både vad det gäller att köpa och sälja, men på Auktionshuset Kolonn kan du just nu utöka din samling med 35 stycken figurer.




söndag 22 januari 2012

Signe Sohlman

Jag besökte Formex och mässan även idag och strosade runt i syfte att prata med några olika designer. I torsdags diskuterade jag silvergjutning och idag handlade det till exempel om att även en diskhandduk kan förtjäna att få ramas in och bli till konst. Otroligt duktiga och ambitiösa nya och gamla designers, som alla hade en tanke bakom det de gör.
     Men idag tänkte jag att det skulle få handla om design modell äldre.




Kerstin Wickman, professor em. i design- och konsthantverkshistoria, höll ett inspirerande föredrag om Handarbetets vänner och dess medlemmars framgångar internationellt sett. Bland annat Hanna Winge och, som klippet ovan visar, Signe Sohlman.
     Signe Sohlman föddes 1854 och avled alldeles för ung 1878, i Turberkulos. Hon hann dock studera vid Konstakademin och var bland annat elev till August Malmström, ni vet, han som ritat Grindslanten.
     1876 designade Signe Sohlman sitt berömda Drakmönstret eller Drakduken och hann vinna första pris för nämnda duk i Amsterdam 1877, under världens första designutställningen. Och som Kerstin Wickman säger i klippet, så var det textilföretaget Almedahls, i Göteborg, som tillverkade denna och det gjorde de i cirka 110 år.
     Och ni har säkert någon gång stött på detta drakmönster;


För det är nog ännu lika populärt nu, som då.



torsdag 19 januari 2012

Och jag som är van vid Antikmässan

Idag tog jag pendeltåget till Älvsjö för att spana in Formex, mässan för inredningsdesign. Jag tänkte att det kunde vara kul att se hur det ser ur på marknaden när det gäller ny design. Men det är ju det där - någonstans vill vi ha nytt, men föredrar det gamla ändå. Och finns det inte patina, så skapar vi det och kallar det för Shabby Chic.
     Själv är jag inte alls inne i den svängen utan mer fascineras över att den trenden ännu är så stor. Och på mässan fanns det mer än gott om denna stil. Nåväl, jag tänkte att jag delar med mig lite bilder på saker och ting jag reagerade på.



Lite gammalt, som blir nytt. Eller nytt liknar gammalt - fast nytt. Lite rosa luffarslöjd. Och så ett kort, modell äldre. (Krasilinkoff)


Om jag skulle välja ut en favorit, förutom stolarna a la Panton i ena restaurangen, så får det nog bli den här pallen. Ser ut som borstad industridesign, men är egentligen gjord av vad jag tror är pressat trä. Mycket lätt att lyfta. (Interiör on Design)

Jag tycker väl kanske inte att det här är något för mitt hem eller smak, men lite originell förvaring av lakan tycker jag ger extra plus. (Kardelen)


Här har jag bara ett ord: Pippimattor!!! Klart att inredningen ska haka på klädtrenden. (Isle of Sweden)


I förra avsnittet av Antikmagasinet så diskuterades ju både silver och ljusstakar/kandelabrar, så jag tänkte att om man inte riktigt har råd med de äkta grejerna, så kan man ju låtsas med en liten tårtdekoration. (Kylskåpspoesi)


Och innerst inne, vem vill egentligen inte sitta och fika på en puff i form av en muffins?!

I morgon tänkte jag istället fokusera lite mer på design och de upphovsmän, som dök upp på mässan i olika former.

Ja, just ja, jag som är van vid Antikmässan kan då konstatera att Formexmässan är i runda slängar 3 gånger så stor. Både A, B och C-hallarna är smockfulla med montrar, men trots detta så vågar jag påstå att det är mer variation bland montrarna på Antikmässan...



onsdag 18 januari 2012

Pyssel med vinyl

I ett tidigare inlägg yrade jag på lite om skivors monetära värde. Men ja, det finns ju annat man kan göra med skivor - bortsett från att lyssna på dem eller sälja dem ... Ibland när jag varit på loppisar och köpt en kartong med vinylskivor för en tjugolapp, så har det ju funnits med skivor som saknat fodral. Jag har klurat lite på användningsområde kring dessa, men så kom jag ju att minnas Hajk och detta lilla pyssel.


Att smälta en vinylplatta i ugnen. Jag tror jag hade 100 grader. Nu formade jag den här med hjälp av händerna. Först la jag den på en kopp tills den trillade ihop över koppen och sen formade. Ett annat alternativ är att lägga skivan över en skål, så sjunker den ihop in i skålen istället. Men det stora tricket är egentligen att lacka in och utsidan, så att hålen försvinner och man kan använda den som till exempel en liten sockerskål.

Och när läget är tvärtom - tomma fodral utan skiva, så varför inte ställa dem på en tavellist - som konst. Eller rama in.


Totte Wallins Kanotsyndromet, tycker jag, bildmässigt, passar bra i de flesta sammanhang. 

måndag 16 januari 2012

Nancy Drew, som blev Kitty

Biblioteken runt om i Sverige brukar ju med jämna mellanrum rensa ur bland sitt bestånd. Jag vet inte riktigt hur urvalet sker, men ibland är det för att de byter system och dylikt.
     Ibland hamnar böckerna på den stora bokloppisen utanför Hällefors. Ibland säljs böckerna ut för några kronor. Och ja, ibland skänks de bort.
     En bok som jag räknar till ett av mina fynd vid ett bortskänkartillfälle är denna;


En bok som tar upp B. Wahlströms olika bokserier. Den är rena nostalgitrippen.



 Men visst har jag mina Kitty-böcker kvar i en kartong i förrådet. Och visst händer det att jag utökar den samlingen de tillfällen jag ser de äldre versionerna billigt på loppisar.
      Den första Kitty-boken kom 1930 i USA, medan det dröjde till 1952 innan den första boken kom ut här i Sverige. Det var Kitty som detektiv - Klockmysteriet. Som författare står ju Carolyn Keene, men egentligen är det från början ett författarkollektiv som skrivit dessa böcker och flera andra liknande böcker. Denna sammanslutning gick under namnet Stratemeyersyndikatet, men den författare som skrivit 23 av de första 30 böckerna är  Mildred Wirt Benson och det var först på 1980-talet, som hon "avslöjades" som en av författarna. Kitty i spökhuset, som är nummer 2 i ordningen, sägs vara Mildreds favorit bland Kitty-böckerna. I USA finns det över 500 boktitlar, som alla handlar om Kitty och de fortsätter att ges ut. Första upplagan av den allra första boken kan man köpa för ungefär 30 dollar, så värdet på dessa böcker är ynka i jämförelse för vad de har betytt för generationer av ungdomar.
      Och jo, det finns 3st Kitty-filmer, från 1938, 1939 och 2002 och på 1990-talet gick en tv-serie på Tv3; Kitty och bröderna Hardy.  Jag har inte sett varken eller, men det kanske börjar bli dags.

Stjärnorna på galan

Idag blir det lite gala. Igår var det ju nämligen Golden Globes 2012. Och kläder innebär ju design och mångfald. På galor brukar man förvisso kunna se rätt snabbt vilken färg det är som gäller just nu och vad som är hett.

Med några få undantag verkar det som att slips kräver mer än fluga. Fluga är hett oavsett, medan om du har slips bör det vara med eftertanke;

 Viggo Mordensen, en liknande slips kan inte vara allt för svårt att hitta på second hand. Han bär sin MLK-pin, vilket hade kunnat betyda Marxist-leninistiska kampförbundet, iallafall om han nu befunnit sig i Sverige på 70-talet, men här är det ju Martin Luther King. Ewan McGregor har istället valt en smal slips á la 60-tal. De är inte lika lätta att loppisfynda eftersom smala slipsars popularitet ökat de senaste åren.

Annars var gult en populär färg i årets upplaga av galan. Mireille Enos bär Naeem Khan. 




 Naeem Khan är en amerikansk designer, som startade sitt märke runt 2003. Michelle Obama bar hans design på sin första State Dinner. 



Nu tycker jag ju inte att det gör någonting bättre, jag är nämligen rätt övertygad om att om du nu måste ha gult, så kan du säkerligen hitta en finare klänning på till exempel Old Touch.
Och så har vi två blå varianter;


Emily Deschanel i en knallblå skapelse från BCBG Max Azria och Kelly Osbourne som bär Zac Posen. Max Azria är en fransk designer och BCBG, som han startade i slutet på 80-talet, står för bon chic, bon genre. Nu är jag inte fransktalande, men fritt översatt; bra stil - rätt attityd. Zac Posen är en amerikansk designer, vars klänningar visats på diverse utställningar. Hans genombrott kom med en klänning han designat åt Naomi Campell. Dock var det väl kanske inte klänningen i sig, som resulterade i genombrottet - utan mer att den rosa skapelsen vandrade från bärare till bärare. 
     Nåväl, Emilys klänning ser till och med mer ut att vara av polyester än siden, och det är bara att leta bland sent 70-tal - 80tals-klänningarna på second handbutiken. Sprätta bort axelvaddarna och snöra upp midjan lite snett. Kellys klänning är så klassisk att även den går att hitta en liknande av, bland bortlämnade balklänningar.


(bilder: skärmdumpar från: Hollywoodreporter och Moviefone.)

Golden Globe i svensk press: AB, Expressen, DN, SvD.





söndag 15 januari 2012

En utökning av biblioteket

Sminkbordet, som jag nämnde i gårdagens inlägg, gick för 350kr. Jo, jag passade också på att lägga några bud på lite saker och ting. Det här är vad jag fick;


Jag tänkte att det är ju böcker och kataloger, som behandlar mitt intresseområde. Sen blev det ett inrop med en liten förhoppning;



Jo, jag håller nämligen tummarna för att en John Blund-skiva ska finnas där i högen. Jag har ju en del samlingar och ett exempel är en samling med John Blund.

fredag 13 januari 2012

Spegelbordet på auktion

När det gäller gårdagens avsnitt av Antikrundan, så hittade jag det här blogginlägget;

se: http://www.fotosidan.se/blogs/carlzon/i-gar-gjorde-antikrundan-en-riktigt.htm

















Nu vet jag inte hur just Antikrundan gör sina informationsfilmer, men jag tror nog att man köper loss de bilder man visar, från en bildbank. Så när jag läste inlägget ovan om hur Bernt Carlzons rävbilder presenterades som Bruno Liljefors, ter det hela sig lite märkligt.

Uppdatering 15/1: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14213595.ab


I övrigt tycker jag att gårdagens avsnitt var mycket bra - och framför allt Antikmagasinet.
Det vackraste föremålet var nog speldosan med en färgsprakande fågel som kvittrade.
Och det som Rickard Thunér påpekade angående speglarna - ifall de blev vackrare efter värderingen som låg på 70 000kr - är alltid intressant en intressant diskussion, tycker jag.

Men nu till någonting helt annat. Jag fann nämligen en gammal bekant, när jag surfade bläddrade lite bland föremålen på helgens auktion hos Björnssons Auktionskammare AB i Lund.



Ett sådant här sminkbord finns nämligen här i mitt hem. Dock har jag inte undersökt det närmre för att få reda på någon mer information kring det. Jag hade det ett kort tag i mitt flickrum, när jag var i mellanstadieålder. Dock blev allt på tok för rörigt och det packades undan och stuvades in i mina föräldrars en garderob. Där har det stått tills för bara ett litet tag sedan, då det fick flytta hem till mig.
Dock använder jag det inte som sminkbord, utan det står utan speglar med en duk över sig och används som ett litet skrivbord - en planerad studie- och forskningsplats.

Jag ser att de har satt 300kr i utrop och det ska bli spännande att se om det ens är värt den summan, men jag får återkomma med resultatet på söndag eller måndag.




torsdag 12 januari 2012

Antikrundan och Antikmagasinet

Det känns ju lite tomt att det inte är Antikdeckarnas säsongspremiär jag tipsar om, men ikväll smäller det med ett annat program;

 

Och visst är det trevligt att få återse Li Pamp i rutan iallafall. Antikmagasinet har sin premiär ikväll klockan 21 i Kunskapskanalen;


 

Och den 9e februari hoppas jag att jag får svar på vem stövlarna egentligen tillhörde ... För då är det tema Vintage.




Stjärnorna på loppisen

Så inleder vi detta inlägg med ett videoklipp;




Då ska vi se vad jag kan luska fram om Tommy Nilsson. Ptja, inte mycket. Ingen stor hit på Tradera, kan vi konstatera.

Glenn Miller då - Jodå, det fanns ett antal exemplar och olika utgåvor. Högsta värde hade en samling skivor ihop med Readers Digest, som låg på 300. Annars är det uppskattade värdet 39kr + porto. Men som ni ser är antalet besökare lika med 1.


Vidare hade vi Lustans Lakejer och där ser historien likadan ut;



Inte så där extremt stort intresse. Tyvärr, för nog är de bra! Men Edvard Persson då, denna kultfigur och storstjärna?!


Nja, vi kan väl säga att intresset var måttligt. Och vad beträffar Talk of the Town likaså. Dock kan jag väl berätta att jag faktiskt fick 410kr för en Onkel Kånkel-CD, som jag köpt för 99kr i ett svagt ögonblick för att jag ville lyssna på Pizzaman. Nåväl.

Vill även passa på att uppdatera mitt misstag i videoklippet - den Pernilla Wahlgren-CDn jag pratade om gick för en helt annan summa. Jag låg lite efter och höll inte koll ända till slutet;


Och så kan jag ju passa på att visa beviset på att jag inte alls yrar när det gäller Sandelin och Style;


Jag säger då det. Jag är rätt övertygad om att säljaren inte var helt beredd på den slutsumman. 
Jag avslutar med att berätta att den dyraste CDn just nu är en Rammstein i specialutgåva, som har ett bud på 2300kr. Flest bud, som ensam CD, har just nu - japp, en Style-CD, som är uppe i 189kr. När det gäller vinylskivorna är det - om man bortser från samlingarna - en skiva med Quatermass, som fått ett bud på 1350kr. Flest bud har en Rolling Stones-platta, som är uppe i 253kr.

Och jag var faktiskt tvungen att googla. Nu vet jag inte hur man exakt ska översätta Heavy Prog, men Quatermass spelade i alla fall progressiv rock, där på 70-talet.



tisdag 10 januari 2012

En makalös manick

Det här med att jobba åt ett auktionshus ger en möjligheten att vidga sina vyer och sin kunskap när man minst anar det. Häromdagen flanerade jag runt i lokalen och hamnade i samspråk med tre gäster som stod framför en klurig apparat.

(bild från kolonn.se)

Det är ju skönt att alla gäster inte förväntar sig att man ska kunna och veta allt, för den här orsakade huvudbry för oss alla fyra. Jag tror vi kom närmast med att gissa att den kanske gav ifrån sig olika toner. Tur nog vet och kan min en chef allt, så för att stilla min nyfikenhet ivrade jag iväg och frågade honom.
En influensapparat, eller influensmaskin kanske inte är några märkligheter för ingenjörer eller elektriker, men för någon som lagt hela sitt krut på humanioradelen av kunskapsinsamlandet så tänkte jag att "Jaha, den kanske är bra att ha om man nyser", ja, eller inte riktigt, men nästan.
Nåväl; svaret är att den genererar elektrisk spänning.

Den första influensapparaten kom 1865 och användes främst i skolan, i utbildningssyfte, för att visa hur man kunde framställa höga spänningar. Så när man vevar runt hjulet så blixtrar det och bzzzzz:ar lite - som Frankensteins monster, kan man tänka.


måndag 9 januari 2012

Veckans loppis

För någon dag sedan strosade jag fram längs med Hornsgatan i Stockholm. På nummer 124 såg jag en skylt som talade om att här fanns det Tjuvgods. Nyfiket gluttade jag in för att undersöka vad det var för ställe, som hade ett så lustigt namn.
Det visade sig att det är en loppis i kombination med försäljning av konsthantverk;


Tjuvgods är en ideell förening som uppmuntrar till drogfrihet och kreativitet. De arbetar för att häva det utanförskap som så ofta möter före detta kriminella och missbrukare.
Som en särskild satsning har de lagt fokus på kvinnor och mycket av det nytillverkade i butiken är det kvinnor på häkten och anstalter, som skapat. Därav namnet Tjuv - Gods.


Jag föll för de otroligt vackra och kraftiga silversmycken som fanns i en monter. Men det jag köpte var dock;


Jupp, en gammal Brännvinsflaska för en tia. På loppisen vid Aspudden, förra året, köpte jag nämligen en kräfta i form av ett flaskställ - till nubben på kräftskivan. En present till en kvinna som samlar på allt med kräftor. Nu dricker varken hon eller jag snapsar, så stället förblev tomt. Men på det här sättet blir det hela ju lite roligare - just det att flaskan i fråga har lite ålder och säkert har varit med om ett äventyr.

söndag 8 januari 2012

Mysteriet med Salix

I Februari är det återigen dags för Antikmässan ute i Älvsjö. I år är mässans tema Original & Originell!, medan det förra året var Besjäla ditt hem. Nåväl, under mitt besök på förra årets mässa fann jag en servis som besjälar mitt hem;




Nämligen den rödmönstrade som syns där bakom ballerinan. Det är Salix (Stig Lindberg) från Gustavsberg. På förra årets mässa låg priset för en kaffekopp+fat runt 250kr.

Salix var i produktion mellan 1954-1970. Jag har en liten samling av Salixting. Det hela beror på att när jag var liten så fick jag några koppar, sockerskål och gräddkanna av min morfars fru. Av någon anledning blev jag fascinerad och sparade dem istället för att galet leka sönder dem. Jag har dock några frågor kring just Salix, som jag ämnar ta reda på. För det är som så att mina delar består av både den svarta och röda färgen, så 1) hur ser en hel servis ut, är den enfärgad eller tvåfärgad? 2) vilka delar/hur många delar innehåller en hel servis?

Ett litet tips så under loppisjakten kan vara att veta om att kopior har gjorts;




Vilket för min del inte alltid är en nackdel, när jag tänker ur konstteoretiska perspektiv. Utan det hela blir lite spännande. Nåväl, den här artikeln är ur Form nr 9 1960.

En annan nyhet när det gäller Salix är att Gustavsberg nu återupptar Salixdekoren i rött. I oktober 2010, började de med en svarta versionen. Och mina frågor blir fler;



För som ni ser på bilderna, så ser kopparna inte likadana ut... Varför?
Jag får helt enkelt se till att ta reda på svaren till alla dessa frågor.

På återseende!

tisdag 3 januari 2012

På baksidan daterat

Igår lovade jag ju att berätta vad det innebär att något är "daterad a tergo" och det är inte märkvärdigare än som så att det innebär att något är daterat på baksidan. Ofta ser man det förvisso i samband med ett 'Signerat a tergo', som talar om att signaturen finns på baksidan.

När det gäller grafik, så som till exempel en litografi fokuserar vi ju ofta på numreringen. Det är signaturen följt av ett 35/200, vilket innebär att det är 200 tryckta av detta motiv och den jag håller i är det 35e. Men, så kan det ju stå lite annat på trycket.



Min Petter Thoen, är till exempel märkt EA, vilket står för épreuve d'artiste, som betyder "konstnärens exemplar". Denna beteckning finns väl egentligen kanske mest till för att tala om att dessa exemplar inte ingår i den numrerade upplagan.  Denna märkning gör dock inte att det här exemplaret skulle vara mer eftertraktat än de andra. Nej, det är ju snarast så att det oftast är den lägsta siffran, i numreringen, som är den mest eftertraktade. Det vill säga den som är numrerad med 1/200 (om vi tar exemplet från tidigare stycke). Helt enkelt ju tidigare tryckt desto dyrare. Jag vet inte varför det är så - egentligen - jag gissar att det är någon tanke om att komma så nära originalet som möjligt, som ligger bakom. Eller att man tror att de första trycken är skarpast och bäst kvalitet. Detta är dock faktiskt inte helt sant. För det är sällan de allra första trycken är bäst, skulle jag vilja påstå i alla fall.

Personligen är jag ju däremot nöjd med min EA-märkning, eftersom jag anser att det kan ge lite extra spänning till verket. För som det är nu kan jag ju fantisera lite kring detta tryck och vem Thoen kan ha gett det till eller ja, vad han kan ha använt det till. Och så vidare ...

måndag 2 januari 2012

A tergo och Tidningsställ

Vad passar bättre än att inleda veckan med Veckans auktionsfynd?!



Nu kanske det råder delade meningar om ifall ett tidningsställ är värt 500 (som nästa bud skulle bli) eller inte. Men då förslår jag er att kika närmare på Kolonns sida, där tidningsstället finns. För se här;


Är det inte otroligt charmigt med ett minne af Tomtemor?!
Jag föll i alla fall som en fura för denna datering.
Vad det innebär att något är "daterat a tergo" återkommer jag med i morgon.