Moderna Museet startar pod

Hur gör man för att lära sig förstå modern konst, vad gör en överintendent på dagarna (egentligen) och är det förbjudet för en Moderna Museet-anställd att skratta åt ett konstverk? I premiäravsnittet av Moderna Museet-podden träffar Kristin Lundell den avgående museichefen Daniel Birnbaum för ett samtal om hans tid som överintendent, om konst i allmänhet och Moderna Museet i synnerhet.

Moderna Museet har en av världens främsta samlingar av modern konst och har sedan öppnandet 1958 presenterat hundratals utställningar. Lokalerna på Skeppsholmen i Stockholm och på Ola Billgrens plats i Malmö är lika mycket en mötesplats för konstnärer och besökare som mellan konstformer och kulturuttryck.
Vid sidan av det publika arbetet pågår också annan verksamhet på Moderna Museet. Dagligen utförs varsam konservering av verk ur museets 130 000 föremål stora samling. Varje vecka anordnas konstkurser för exempelvis hemlösa kvinnor och i mötesrummen beslutas både vilka verk som ska hämtas upp från magasinet och vilka nyförvärv som ska göras. Men hur konserverar man egentligen ett konstverk av papper? Hur bestämmer man vilka verk ur Moderna Museets stora samling som ska tas fram och hängas i utställningssalarna? Och varför reagerar inte en konstpublik lika utlevande på sina upplevelser som exempelvis konsertbesökare?

 

I tio avsnitt kommer Kristin Lundell, pressekreterare på Moderna Museet, att röra sig runt i museets olika verksamhetsdelar. I premiäravsnittet träffar hon Daniel Birnbaum som vid årsskiftet lämnar arbetet som överintendent efter åtta år på posten. Det blir ett samtal kring konstens roll i samhällsdebatten, om hur man gör för att hitta en väg in i den moderna konsten och vad han egentligen tänker varje gång som det kommer ett regleringsbrev med instruktioner från Kulturdepartementet.

Moderna Museet-podden kommer ut med tio avsnitt under våren. Avsnittet med Daniel Birnbaum finns att lyssna på från och med idag den 17 december där poddar finns.

(Intromusiken är ”Walk on by” med El Perro Del Mar. Podden produceras av produktionsbolaget Rundfunk.)

Marie-Louise Ekman på Moderna Museet

Mellan den 17/6 och den 17/9 i år, så har Moderna Museet i Stockholm en fantastisk utställning med Marie-Louise Ekman. Med den 350 verk starka utställningen visar både Ekman och Moderna att hennes position i konstvärlden är mer än påtaglig.
      (Jag vill även passa på att nämna att curator för denna utställning är Jo Widoff, som även curerade Modernas utställning med Yayoi Kusama och jag är en av de som hoppas på att Widoff får fortsätt ta plats med sina spännande utställningar)

För mig har Ekman alltid varit en stark feminist. En högljudd och kompromisslös feminist. Men hon har även fått kritik, från andra håll, för att hon inte varit tillräckligt högljudd, inte tillräckligt tydlig,
     En del av den kritiken kan bero på att hon, Ekman själv, i en intervju har sagt "Jag har aldrig kallat mig feminist, jag är min egen underjordiska befrielserörelse" och ibland kan det vara svårt att bli innesluten i den feministiska världen med ett "man får göra som man vill".
     Samtidigt har Ekman anklagats för att vara för provokativ, för högljudd.

En Salvador Dalí-man och en Olle Baertling-tavla

, 1980

En Picasso-dam och ett par, 1978

Hon approprierar flitigt på de manliga ikonerna inom konstvärlden. Baertling, Dalí, Picasso och visst, det kan ses som kaxigt, som ett övertagande, som myteri. Men någonstans där i bildernas lekfullhet finns också något kärleksfullt som gör att det känns som ett utforskande, som om Ekman har en vilja att förstå varför Baertiling målar som Baertling gör - och som en icke-Baertilngfantast är det något jag även undrar över. Det är inte bara motståndet och andra sidan hon approprierar, det är även inspirationen och inspiratörerna.

Marie-Louise Ekman, Striptease, 1973 ©
Marie-Louise EkmanBildupphovsrätt 2017

Marie-Louise Ekmans berömda Striptease i ny tappning anno 2015

Marie-Louise Ekman, Målande fågelbarn och Striptease, 2015-16 ©
Marie-Louise Ekman Bildupphovsrätt 2017

Jag är övertygad om, och hoppas, att Ekman får ännu fler fans i och med denna utställning.

Yayoi Kusama, prickar som betyder

Idag öppnade Moderna Museets utställning Yayoi Kusama - I oändligheten.
      Äntligen! säger jag, som blir helt lycklig av Kusamas verk. Ändå är det svårt att prata om lycka i det här sammanhanget. En konstnär som använder självutplåning som begrepp, som målar sina hallucinationer som en slags självmedicinering och för att försvinna in i en allomfattande tomhet.
     En konstnär som gjorde verk under namnet Sex Obsession, inte för att hon var besatt av sex utan för att hon var rädd för sex.

En konstnär som gjorde mjuka fallosar för att smälta samman med den världen, självutplåning.

En konstnär vars  projekt Eternal Soul var tänkt att resultera i 100 målningar, men vars maniskt arbetande upphovskvinna nu producerat över 1000 verk;

och det nya målet är nu 2000 st, men som hon säger - hon kommer att fortsätta måla efter det att hon dör.

Rädslan för mat som blev till Food Obsession.

Rädslan, självutplåning, tomhet, mani, psykisk sjukdom. Men det ligger ändå något vackert, något barnsligt, en storhet, en lekfullhet, en nyfikenhet, en önskan och även i de verk där Kusama inte använt sig av sig själv i verket så är hon högst närvarande. Donald Judd sa att det är inte målningen man ser, utan arbetet bakom. Jag ser Kusama.

"I believe I’m going state-of-the-art on fashion."

 Och det gör mig nyfiken, lycklig och villig att ta reda på vad som finns bakom nästa dörr; Lite som att förirra sig i sagan Alice i underlandet.

"Earth, moon, sun and human beings are all represent dots; a single particle among billions." 

Läs även andra bloggares åsikter om Yayoi Kusama, Moderna Museet, Konst

Cindy Sherman - Untitled Horrors

Den 19:e öppnar Moderna Museet sin Cindy Sherman-utställning. Den är bara ett exempel på hur starkt deras varumärke är och hur hardcore de faktiskt är - när de vill. Den är omfattande och Sherman själv har hållit i trådarna.

Kort om Cindy är, för att tidsmässigt kunna placera henne, även om hon är högst aktuell idag - hon föddes 1954, 1974 börjar hon på konstskola i Buffalo. Det är under den tiden hon börjar arbeta med de verk vi refererar till som Film Stills. 1980 sker genombrottet med just dessa Film Stills.
   Dessa alster laborerar med begrepp kring vad som är verkligt, vad som är äkta. Och det är väl kanske inget nytt i att kvinnliga konstnärer jobbat med att ifrågasätta den manliga blicken och hur begreppet kvinna är just ett begrepp och inte en sanning. Det är väl kanske inte heller så ovanligt att kvinnliga konstnärer som arbetar med fotografi har använt sig av sig själva som modell.

Men det Cindy gör i dessa bilder är att hon även leker med våra minnen och våra sinnen. Istället för att, som kanske Schneemann eller Wilkes, slå oss rakt i ansiktet med att förvandla objekt till subjekt på det påtagligt nakna sättet, så använder sig Sherman av igenkänningsfaktorn. Hon fotar sig själv i en direkt kommunikation med något som vi känner igen. Dessa Film Stills jämförs ofta med tex stillbilder ur en Hitchcock-film.

Hon gör porträtten till roller och vi blir påminda om hur kvinnan är en roll som skapats.

Hennes Sex Pictures från 90-talet, handlar väl kanske främst om identitet och hur vi på något sätt är standardiserade replikor. Och någonstans om hur gränserna förskjuts och det vidriga eller makabra blir normaliserat. Men de blev även ett inlägg i censurdebatten.

Då handlade debatten om konstnärer som tex Mapplethorpe, vilket på något sätt även det blir talande vad gäller den manliga blicken. Snoppar är ju sällan censurerade. Män får oftast både synas och höras. Så länge det inte hotar manligheten, så som då Mapplethorpe gjorde.

Jag avslutar med att lägga skuggan (speglingen) av mig själv i en bild av en bild signerad Sherman.

Pop Konst Design

Först ett statement. Kommer ni ihåg när det var fri entré på museerna? Den där sommaren när man hängde gång på gång på gång på Paul McCarthy-utställningen bara för att den var så sjukt intressant -  med betoning både på sjukt och intressant. Och framför allt lärorik.
       Tänk om politikerna faktiskt kunde inse detta och ge oss konsten tillbaka.

Nu till Moderna Museets utställning Pop Konst Design, som öppnar den 29e juni. En utställning jag kommer att återkomma till senare, för bland det första som fångade mitt öga var;

Ja, det var något i bakgrunden på denna grovkorniga bild, föreställande utställningens curatorer Mathias Schwartz-Clauss och Matilda Olof-Ors. Ser ni där. Den rektangulära boxen på väggen?
       Den innehåller denna lilla filur och i mitt stilla sinne förväxlade jag robot med robot...

Men vart hittar vi då hens kompis? Om inte här;

robot

Hade han fel?

Min favoritkonstnär, eller en av dem, är utan tvekan Duchamp. En annan konstnär som finns med på topplistan är Picasso. Så det kanske inte är så märkligt att jag nu tänker tipsa om Moderna Museets utställning "He was wrong" - Picasso vs. Duchamp.
    Utställningens titel kommer ifrån en anekdot att det skulle ha varit Picassos respons på nyheten om Duchamps bortgång. Med andra ord - Picasso hade inte särskilt höga tankar om Duchamp, men desto högre tankar om sig själv; "istället blev jag konstnär och slutade som Picasso".

I denna, så kallade, giganternas kamp har Moderna Museet gjort ett snurrhjul med årtal och information om vad som skedde just då.
   Väggarna är även delvis klädda av citat som till exempel;
- Dåliga konstnärer kopierar. Bra konstnärer stjäl.
- Konst är antingen ett plagiat eller revolution.
Där Picasso står för det första och Duchamp för det andra. Två citat som går isär, men ändå går det ju att diskutera huruvida Duchamp kopierade, stal eller gjorde revolution, samt dito när det kommer till Picasso.

Duchamp sa vidare "Om en skugga är en tvådimensionell projektion av den tredimensionella världen så är den tredimensionella värld vi känner till en projektion av det fyrdimensionella universum."
      Moderna Museet har tagit fasta på detta citat och hur Duchamp arbetar inte bara med skuggor framställda med hjälp av belysning, utan även med skuggor i filosofisk mening.

Nåväl, 1913 byggde Duchamp Cykelhjulet - för att "roa sig". I samma veva roade sig Picasso med att klippa och klistra sin Flaska, glas och vin.

Att analysera denna utställning i endast ett blogginlägg ter sig som en omöjlig uppgift, men jag vill passa på att påminna om att vi inte får glömma att 1913 skapade även Henry Ford det första löpande bandet och Ziegfeld Follies lanserade foxtrotten, samt att hattnålsskydd började säljas på Stockholms spårvagnar för att skydda andra passagerare mot dessa "fruktansvärda spjut" ...