Mer porslin

När jag i förra inlägget skrev om svenska serviser så nämnde jag aldrig Mariebergs porslinsfabrik.

Det kan ju kanske vara på sin plats att jag passar på att nämna att på 1780-talet, innan fabriken lades ner, så köptes den upp av just Rörstrand.

Eftersom jag nu är inne på porslin så bläddrade jag lite i denna bok;

En bok som främst tar upp det europeiska porslinet under 1700- och 1800-talet. Men författaren listar även några av Kinas dynastier och har avsatt ett avsnitt för japanskt porslin.
     Kinaporslin är en outgrundlig källa till bryderi så jag lämnar det därhän och citerar istället ett stycke i boken, rörande Sèvresfabriken.

För att göra en lång historia kort - Den Kungliga fabriken i Vincennes flyttades till Sévres. Den hade det dock inte så lätt, ekonomiskt sett och "Ett edikt utfärdades med förbud för vem det vara månde att tillverka, måla, förgylla och t.o.m. sälja porslin. De få fabriker som redan arbetade under privilegier tilläts inte att använda annan färg än blått /.../ Man var 1766 tvungen att mildra strängheten i denna lag och varor i blått och vitt blev tillåtna i alla fabriker, däremot icke förgyllning. Figurer var helt och hållet förbjudna."
     Vidare går det att läsa om hur Marie-Antoinett särskilt tyckte om smala vaser, avsedda före endast en blomma. Men vad gäller det här förbudet kring porslinstillverkning så ledde konkurrensen från de andra fabrikerna till att endast Sèvresfabriken fick tillverka porslin, dock var det (tack och lov) inget som någon brydde sig om och vid revolutionen avskaffades alla sådana förbud.

Ibland kan det kanske vara lite svårt att skilja fabriksmärkningarna åt då de kan tyckas snarlika om en inte har något att jämföra med.

Till exempel Meissen, som inte enbart är enormt kopierad utan det finns även andra fabriker som använder sig av svärd som märkning.

Svenska serviser

För rätt länge sen damp det ner en bok från ICA bokförlag, här hos mig. De flesta inom retrosvängen känner till den som en bibel och som porslinsporr. Jag pratar nämligen om Svenska serviser 1950-1975 av Michél Carlsson och Urban Orzolek.

En bok som inte enbart listar olika servisdekorer och modeller;

eller visar upp vackra bilder på porslin vi känner igen eller dekorer vi aldrig sett tidigare.

Författarna tar nämligen även upp historiken kring de kändare porslinsfabrikerna och summan av kardemumman är lite att de flesta ingår i samma koncern - utom Gustavsberg.

      För att göra en lång historia kort; Arabia är dotterföretag till Rörstrand, Göteborgs porslinsfabrik köptes av Rörstrand i början på 1900-talet, på 30-talet gick Rörstrand ihop med ALP (Linköpings porslinsfabrik), på 60-talet blev Rörstrand uppköpta av Upsala-Ekeby, som då redan ägde Gefle och Karlskrona och på 80-talet slumpade det sig så att Rörstrand kom att ingå i Hackman-koncernen och senare övergick huvudägarskapet till IittalaGroup.  Smårörigt, men oerhört intressant ändå. 

Boken innehåller även en prisguide, som kanske inte är helt aktuell - boken trycktes 2010. Priserna baserar sig iallafall på slutpriser på tradera och utgår från medianpriserna för mattalrikar, minus fraktkostnaderna. Men jag tar mig en titt och konstaterar att en av mina favoriter, Tuff-tuff, från 60-talet, skulle betinga ett pris på 135-240 kr.

På Tradera ser jag att dekoren tillskrivs Marianne Westman, boken upplyser oss dock om att det inte ännu finns någon upphovsman/kvinna angiven för denna servis.
      Det dyraste priset jag hittade var 495 kr och det billigaste 169 kr, bland de senast avslutade auktionerna.

En av de serviser jag aldrig har sett tidigare är Trafiklekskolan från 50-talet;

 Som syns överst i högra hörnet.
Den har inte heller något angivet pris i prisguiden och jag gissar på att det beror på att den är ovanlig, snarare än att den är så oeftertraktad att ingen köper den.

Det jag saknar i boken är vilka delar som ingick i en servis, annars är den toppen att ha som referenslitteratur.


Den finns att köpa hos tex Bokus och Adlibris.

Stjärna, sa ni

Och nu kommer det inte att handla om design eller retro. Inte om musik, film eller konst. Nu kommer det istället att handla om chips.
Jaja, ok, Estrellas chipspåsar kan väl gå under designkonceptet.

Det är nämligen som så att hos Den rockande kocken kan en tävla om en låda chips. Aa, ni fattar, svårt att motstå.

Med risk för att varumärkesplacering (som inte är meningen utan jag blev bara nyfiken) så kan jag ju passa på att nämna att Estrella grundades redan 1946 av Folke Andersson. Dock handlade det om bananimport. På 50-talet tänkte sig dock Folke att nu leker livet, nu ska jag dra till NY och se lite boxning. Ja, eller något ditåt tänkte han kanske... möjligtvis ... Där testade han och hans kamrat lite potatischips och så snipp snapp snut så börjar han tillverka chips här i Sverige.

Var tvungen att låna en liten retroannons
från Kuriosapaviljongen

Och en ifrån Radiomagma

 

 

Antikmässan och årets dyrgrip

Modernity kammade hem priserna för både årets dyrgrip och årets monter i år. Priset för årets dyrgrip fick de för sin vikskärm designad av Piero Fornasetti.

150 000 kr vill de ha för den. Och visst är den fabulöst snygg!
Prisbilden för fornasettiskärmar kan ni kika på här;      (klicka för större bild)

En likadan, som dock är bokad, kostar 15500 dollar hos Milord.

Piero Fornasetti föddes 1913 i Milano och dog 1988. Under den tiden hann han skapa över 13000 ting, inräknat att han inte enbart var designer utan även målare, skulptör och bokgravör.  Han fick hjälp och vänskap av arkitekten och möbeldesignern Gio Ponti. Pieros dotter beskriver Ponti som en guru för hennes far.

Vad Fornasetti själv skulle tycka om att bli "årets dyrgrip" på antikmässan? Ptja;

"Design should be the production of objects of high quality at low cost. 

However, the situation is reversed and it has become, yes, good drawing, 

most often, but at a high price. For an elite. 

And this is wrong. 

The chair on which you are seated is a small gem of execution. But it wasn’t 

 invented by anybody. No designer designed it. It has been perfected through time. 

And I can tell you that originally it cost less than ten dollars."

Backstage

Jag har i efterhand sett igenom hela serien Alla är fotografer. I ett svep. Så när Johan Rheborg nu ställer ut på Fotografiska så tänker jag 1) Medelålders man som köpt för dyr kamera. Det är ungefär med den tanken curatorn Thomas Wågström inleder sitt samtal med Rheborg; "medelålders amatör" eller, som Wågström sen förklarar 'amatör = någon som älskar att fota'.
      Nu var förvisso min första tanke, mest på skämt och så var även min andra tanke - gubbar backstage. Inte mina ord, Henrik Schyfferts ord. Men på skoj räknade jag hur många av de 79 bilderna som innehöll kvinnfolk. Jag fick det till 30 bilder, varav i 9 av dessa figurerade även en eller flera män. I två av dessa 9 kunde man även skymta Rheborg själv, så de kanske snarare räknas som självporträtt.
       Det kunde se ut ungefär så här;

 Eller så här;

Rheborg filosoferar kring tystnaden. Egentligen ville han ljudisolera rummet i ett försök att få bort alla ljud från bilderna, eller kanske snarare att ge betraktaren just den där känslan av tystnad som kan infinna sig när en teaterföreställning är över och man ser resterna av kaoset.

Och för er som också sett Alla är fotografer, så finns Pernilla Augustbilden + 1 till från samma session med i utställningen. Eftersom vi även känner Rheborg som en av komikerna från Killinggänget så är det svårt att veta om dessa två bilder finns med som en blänk av ironi mitt i det dokumentära begreppet backstage.

Dagdrömmar

Temat för vårens Formexmässa är Day Dream. Varför de väljer engelska över svenska vet jag inte. Kanske för att de vill få in fler utländska företag. Möjligt. Hur jag fick lära mig att en av trenderna är mässing, som börjar slå ut kopparföremålen. Helt ärligt har jag haft svårt att känna av någon koppartrend, men den finns och har säkert funnits där. Annars tyckte jag mig ännu kunna känna av denna retrotrend, fast i ny tappning. Det här med att vi vill att våra nya designföremål ändå ska kommunicera med det vi finner bekant, stå i samklang med historien.

Pysseltips - Ljusstake

Kay Bojesen

Ny servis i retrotappning

Pettson och Findus kom 1984

Spår av Ernst

Sagaform firade 20 år, detta är deras första produkt
- hängmatta för bananer

Snyggt klädda stilmöbler

Snygglampan

Och snyggkoppen

Piet Hein Eek för IM

Jag köpte mina julklappar på IM -
(Individuell Människohjälp that is)

Vill en inte ha glaskanna kan en välja plast
- från Guzzini

Och del av utställningen som tolkar temat Dagdrömmar

Prismornas legend

Eftersom jag ändå så är inne på glas så tänkte jag att jag nämner en design som brukar tillskrivas Erik Höglund, nämligen elljusstaken Fantasi, från Osram.

Men så hittade jag ett superduperintressant blogginlägg, skrivet av Mikael Söderlind hos retrofolk.se.
       Retrofolk har varit i kontakt med både Erik Höglunds styvson, Per-Göran Hambraeus (som säger att detta inte är Erik Höglund) och Gnosjö Konstsmide. Gnosjö Konstsmide berättar även att Erik Höglunds fru bekräftat att Erik inte alls designat denna pjäs.
       Så, så kan det gå.

Ett annat inlägg gällande samma elljussake hittade jag hos Odlingspyssel, som visade upp denna ljusstake;

Adventsljusstaken Retro, som tydligen fanns att köpa på Ica Maxi för något år sedan.
     Att jämföra med denna nyproduktion från Gnosjö Konstsmide;

skärmdump från http://www.spangajarn.se/

Vilket gör att jag kanske tror att ljusstaken Retro egentligen är Gnosjös 2494-710TR.